Om vådan att läsa "kvinnoromaner"

Jag vet inte riktigt vad eminenta bokbloggaren La Bibliofille menade när hon sa att det osar kvinnoroman om Ninni Holmqvists bok Enhet, men jag är böjd att hålla med.

Jag har aldrig reflekterat över termen kvinnoroman förut. Nu vill jag skapa mig en egen definition med ledning av de bibliofilleska orden och mina egna observationer av nämnda bok:

Vad jag ser är till att börja med en prosa som ofelbart gör relationsdrama av de mest skiftande scenarion. Vidare sensualiserar man vardagliga aktiviteter (tänk formuleringar som "mina läppar slöt sig kring det kalla bla bla bla" om vartenda förbaskat glas apelsinjuice) och strör oprovocerat detaljerade samlagsscener över hela eländet. Det är dessutom ett evigt tjat om vad folk har på sig, vilka färger och texturer, och hur dessa får personerna att känna sig och uppträda.

Kvinnoromanens huvudperson "erkänner" undantagslöst en böjelse för gammaldags manlig, burdus, uppmärksamhet med en förtjusning som kommer sig av att tro sig ha sagt något förbjudet. Hon har också en benägenhet att inte bara benämna könsorgan över huvudtaget, vilket jag tycker är onödigt i allmänhet, utan dessutom att benämna dem "kön" (manligt) och "sköte" (kvinnligt), vilket jag tycker är obehagligt i synnerhet!

Uppriktiga ursäkter för de myckna kommaterandet, jag kan inte låta bli.

Vad skulle då skilja kvinnoromanen från det rena tantsnusket? Det skulle i så fall vara en underliggande handling som faktiskt erbjuder något nytt och intressant, eller i alla fall handlar om något större och mer allmängiltigt än kärlekshistorien mellan en fattig men ambitiös flicka och hennes bistre, tyst lidande officer. Shakespeares hemlighet av Jennifer Lee Carrell är ett annat, av mig nyligen inhämtat, exempel. Det är en deckare som borde handla om jakten på ett okänt originalmanuskript av Shakespeare, samt eventuella mysterier kring hans identitet. Men istället mer tycks handla om huvudpersonens "motvilliga" dragning till en "farlig" man och hur den "lyxiga" sidenblusen med djup urrigning som hon i vanliga fall aldrig skulle ha tagit på sig, får henne att känna ett slags hyperkvinnligt självsäker undergivenhet... eller nåt!

Andningspaus

Det är synd att Enhet lider av ovanstående fenomen, för det är en bra dystopi. Den är intressant framförallt för att det känns så nära och trovärdigt. Det är här och nu; Sverige, nutid; inget storebrorssamhälle i egentlig mening, inga naturkatastrofer eller utomjordingsangrepp har gjort jorden obeboelig. Istället rör det sig om ett väl fungerande och i stort sett lyckligt samhälle, mycket likt vårt eget, men ett som bara har plats för människor som bidrar till samhället enligt vissa stränga kriterier. Alla kvinnor över 50 och alla män över 60 som inte uppfostrar barn, är OS-medaljörer eller nobelpristagare, eller är riktigt köpstarka betraktas som onyttiga för samhället. Man menar att man gör dem en tjänst när man skickar dem till en lyxig institution där de ska få ynnesten att donera sina organ åt människor som bättre förtjänar dem. Kanske en undersköterska med fem barn? En "präktfia med präktiga ungar och ett tillväxtgynnande jobb"? - Bokens ord, inte mina, även om man kan tro det.

Det är jättespännande att få kika in i det enorma dockskåp där "vi" som samhälle stängt in de "umbärliga", och se hur de reagerar på sin situation. Det är konstnärer och intellektuella, individualister och olyckliga som aldrig velat eller aldrig lyckats bli del av en kärnfamilj. Jag fortsätter att läsa för att få reda på vad dessa vuxna människor reduceras till eller, mer förvånande, inte reduceras till av att tvingas agera labbråttor i diverse medicinska experiment; förlora det ena efter det andra av sina organ och sina nyfunna vänner samt bli nedlåtande behandlade av tjugo år yngre, höggravida, funktionärer. Jag läser på för att förbereda mig, för antagligen sitter jag där själv om 25 år.

Men läsningen störs gravt, vill jag påstå, av dessa eviga tantsnuskerier! Och effekten av att tvinga mig igenom de svåra partierna blir att jag till min stora fasa finner mig önska att boken vore skriven av en man! Kvinnoromaner är för mig således böcker med en egentligen bra och givande handling som med sin insmugna sliskighet får mig att glömma hur många underbara kvinnliga författare med förmågan att skriva allmänmänskliga berättelser det finns, och i andanom längta efter en manlig författare. Detta trots att jag vet att jag tycker lika illa om författare med ett klassiskt manligt tilltal...

Jag ska i alla fall be att få tacka Bibliofillan för inspirationen till en riktigt välgörande rant, även om hon kanske inte håller med om min definition.