Spot on

ELLER?



(Ja, jag är lite kär i PC)

Källarkäk

Min första Michelinerfarenhet (undanräknat en skräckfylld fascination vid marsmallowgubben när jag var liten) blev stjärnprydda Basement. Har aldrig varit särskilt imponerad av konceptet mat: det är jobbigt att planera, tar tid att laga, kostar pengar att köpa och så fort man har ätit måste man städa upp efter eländet och börja om igen.

Nåväl. Detta var andra fiskbullar! Detta var inte mat! Detta var överraskningar, saker att leka med... och choklad!!


Först: Amuse-bouche i form av en syrlig jordärtskockssoppa i pyttekopp (tänk tant Mittiprick), goda röror och läckert bröd. Min mun är notoriskt svårroad, men den gick på det!


Omnivor förrätt bestående av någon sorts rökt fisk på mitten, röror of sorts, friterad äggula(!) och det som ser ut som röda luftpistolpellets är rödlök!


Så tillmötesgående kockar smällde ihop ett vegetariskt alternativ: Rökt sallad! Ja, det låter helknäppt, men var dögott. Rökta morötter var kanske mer intressant än gott, men rökt ruccola rekommenderas faktiskt varmt. Och känslan när maten kom förpackad i en glaskon full med stigande rökslingor var för mig fullt jämförbar med att få en heliumfylld metallicdelfin på snöre!


Huvudrätt: någon annan sorts fisk, med grönkålsmousse, och jag är rätt säker på att tryffel kom in i bilden på något vänster.


Till mig kronärtskocka med grönkålsmoussen; ljuvligt god karljohansvamp; något sorts "luft" kallar de det, med andra ord skum; vaktelägg; blommor; och lite korn från en sån där värmekudde...


Dags för överraskningen, och det tuffaste på hela kvällen: in kommer en bytta flytande kväve! I detta doppas glasspinnar med maräng täckt av något som till smaken liknar surt hockeypulver och som fizzlar i munnen. Vad är nu detta? Jo det är för-desserten! Måste man inte älska människor som inte bara ger en efterrätt utan dessutom För-Efterrätt, och dessutom presenterar den som en av de två roliga naturkunskapslektionerna på högstadiet?


Efterrätten då. Vid det här laget hade vi slappnat lite i vår dokumentationsiver så det blev ingen bild av läckerheterna förrän de redan var till stor del slut. Men det var i alla fall någon sorts jättegod gräddglass med en ljuvlig klick chokladgegga rullad i hackade nötter och "hasselnötssnö" som smakade mer som hasselnötter än originalet och blev varmt och försvann i munnen (inte smälte, utan faktiskt försvann och lämnade bara smaken kvar).

Servicen var givetvis fantastisk! Vänlig och kunnig personal som snällt svarade på Expertens många intelligenta frågor och hanterade mina ivägsmätta snigelskal (as 'twere) med en värdighet och vänlighet som fick mig att känna mig närmast civiliserad trots mitt bordsskick.


Här sitter jag och försöker se representabel ut, och där sitter Experten och tittar på kockarna i köket över axeln på mig.

Asiatisk filmfestival på bubbloteket

Civil variant. Enjoy!

I'm a cyborg, but that's ok

Korea






"En koreansk gökboet" enligt TV4 Nyhetsmorgon. Söt, charmig och helknasig enligt mig. Flicka tror hon är en cyborg, försöker utföra massaker på mentalsjukhuspersonal för att hämnas sin mormor som åkte in för att hon trodde hon var en mus. Pojke går klädd i kaninmask och stjäl folks egenskaper. Lagar varandra. Förutom scenen där hon skär upp handlederna för att kunna ladda sina batterier med hjälp av elkablar är jag mycket lycklig!

Universums sista dagar

Thailand
Finstämt, vackert, udda, lååångsamt. Ytterst trampad-på japansk deprimerad pojke råkar ha ihjäl maffioso, thailändsk prostituerad råkar ha ihjäl sin syster. Begraver sig tillsammans ute på landsbygden och lagar varandra. Jag är nöjd.

Eldflugornas grav

Japan
Föräldralösa barn förnedras och svälter ihjäl i andra världskrigets Japan. Animerat, men ack så verklighetstroget. Hjärtslitande! Inte en enda nån blir lagad! Jag är olycklig men nöjd.

Järn 3:an

Korea










Urbant spöke tilll pojk räddar misshandlad urban prinsessa från hennes onde härskare. Medelst Järn 3:a. Startar ett vagabonderande urbant spökliv tillsammans där de lånar folks hem och arrangerar om deras ägodelar, refererar tydligen till någon buddhistisk princip enligt kollegin. Lagar varandra i alla fall, så jag är lycklig.

Min granne Totoro

Japan












En av dessa fantastiska sagor för vuxna. Stort vänligt flygande fluffboll till troll bor i magisk skog. Småflickor som saknar sin sjuka mamma hittar honom. Featuring enorm fluffig kattbuss med musstrålkastare: jag är kvittrande lycklig!

En aktuell liten frågeställning

Varför bombar man FN-byggnader?

Alltså: Varför? Pourqoui? Why? Warum? Hwi?

Jag raljerar inte. Jag är helt öppen för att acceptera en godtagbar förklaring om det finns en.

Återigen: V-A-R-F-Ö-R?

2,4 gånger större risk, så det så!

Såg nyligen en dokumentär på tv 8 om kometen. (Tyvärr hittar jag ingen bättre länk. Informationsspecialist; jo pyttsan!)

Fantastiskt program i alla fall: Smockfullt av bedårande medelålders nördar med begynnande flint och tjugo år gamla glasögon som blev till sig i trasorna över att skjuta sönder små stenar upphängda i vakuumkammare. Detta är männen som ska rädda oss, om någon, inte Bruce Willis!

Lärde mig en massa saker!
Om vi inte ser den förrän den är ganska nära finns det inget annat att göra än att skicka upp den största bomben vi kan hitta och hoppas på att skräpet den efterlämnar inte gör oss mer illa än den hela stenen skulle gjort.

Men om vi ser den i tid finns det ett helt gäng spännande grejer de kan hitta på. Bland annat:

* Ett ryskt, ihopfällbart solsegel som ska haka fast i kometen och med hjälp av solvind sakta dra den ifrån oss.

* En hopfällbar parabolliknande spegel som ska rikta koncentrerat solljus mot stenen, vilket smälter/bränner ett hål och skapar en ångplym vars kraft ska styra iväg den i en annan riktning.

* En rymdfarkost eller projektil som ska knuffa bort den. Vilket förmodligen är det sämsta alternativet att försöka med eftersom det troligen är inte är fråga om en sten egentligen, utan en porös klump rymdskräp som en projektil skulle gå rakt igenom.

Wikipedia har fler roliga idéer som jag måste erkänna att jag knappt begriper. Jag behöver de glada nördarna och deras små modeller att förklara det för mig!

Solstormen, däremot, kan de mig veterligen inte göra ett skit åt!

"As it turns out, odds are about 2.4 times greater that you will be killed by a asteroid or comet than by an air crash or tornado, both taken together."

Smith, Ali. Flicka möter pojke - liten spoileralert

Flicka möter pojke är av titeln att döma en vacker kärlekshistoria, så är också fallet. Det är dessutom så fyndigt ordnat att det också är en lysande bekräftelse och godnattsaga för den som menar att kärleken inte har något kön. Historien bygger nämligen på den gamla egyptisk/hellenska myten om Iphis som föds som flicka, uppfostras som pojke för att överleva, trolovas med flickan hen (sic. Tydligen ett pronomen på uppgång) älskar och som bönesvar förvandlas till den man den blivande bruden (Ianthe) förväntar sig.

Jag inser att detta är meningen, och det funkar. Men för egen del undrar jag om författaren inte gett boken den titel den har för att locka in känslomässigt simpla läsare till en mycket renare och intressantare historia: för mig blir det nämligen helt och hållet en historia om systern. Den andra. Hon som ingenting begriper och som lider av det.

Boken är mycket lyckat uppbyggd i fem delar: Jag, Du, Vi, De och Allihop ihop, där Jag, Vi och Allihop ihop berättas ur "Iantes" (eller i den här versionen, som utspelar sig i nutid i Skottland, Antheas) perspektiv; och Du och De berättas av Antheas storasyster Imogen.

Imogen är en högpresterande, intelligent men känslomässigt underutvecklad ung dam som är besatt av att vara normal och att få erkännande av dem hon betraktar som normalt lyckade. Hon är anorektisk, hysterisk och umgås med kräk som givetvis utnyttjar och förnedrar henne. Hon är så hårt virad att varannan mening i hennes berättande måste klämmas in mellan parenteser.

Imogen är hjärtskärande! Hon är där enbart för att relatera till sin lillasyster. Kapitlen skrivna av Anthea behandlar knappt storasystern, de förlorar sig med förälskelsens rätt djupt i lyckan och hänförelsen av att ha hittat hem hos en annan människa. Långa, inlevelserika stycken om hur hon och hennes Iphis upptäcker varje aspekt av varandras väsen.

Men när Imogen talar är det också om Anthea. Hon talar också om jobbet och människorna omkring henne och allt man kan göra för att verka normal och lyckad, men först och främst talar hon om Anthea. Närmare bestämt om hur Anthea är onormal och besvärlig och hur hennes abnormitet smittar av sig på henne själv. Och under alltihop hör man den ängsliga äldre systerns oro att lillan kommer råka illa ut, bli olycklig, misslyckas, bli sårad. Det är så hemskt att höra henne, och se hur hon själv söker allas gillande, även den onormalas, och inte inser att det är hon själv som håller på att göra sig gravt olycklig!

När Imogen hittar sin styrka och sin personliga moral lipar jag på vagnen igen!

För övrigt är historien intressant uppbyggd, vackert berättad, högeligen moralisk (även om varning utfärdas för religiösa läsare) och fint ihopsnörd.

Jag har på på sista tiden funderat på det här med att positionera sig i bloggosfären. Som jag ser det krävs det huvudsakligen 3 element för att skapa en populär och uppskattad blogg:

Först och främst ett tydligt presenterat och klart avgränsat ämne för förhandlingarna. Det kan vara olika sorters konsumtionsvaror, en etisk eller politisk ståndpunkt eller en kulturyttring. Endast kändisar kan kosta på sig att skriva om sitt vardagsliv och vad som faller dem in och ändå räkna med läsarsiffror.

Ett tätt och regelbundet postande. (för min del de senaste dagarna hindrat av en frossa så enveten att 2 täcken, 1 filt, 1 morgonrock och ca 2500 microvärmda vetekorn i en linnepåse inte lyckats hindra från att göra mig till en enda stor knottra) Så fort man lyckats locka läsare till sitt lilla hörn av bloggosfären är man i fara att tråka ut dem.

Aktivt länkande och kommenterande på andra bloggar, för let's face it: bloggande är väldigt mycket en klubb för inbördes beundran.

För egen del har stundtals kännt mig frestad att försöka nå ut till fler än mina få, men högt avhållna läsare, och gjort små ryck till försök att anpassa mig till ovanstående. Gång på gång minns jag att jag helt enkelt är för lat. Så screw it!

Föresten finns det något lite pilutta-artat uppfriskande med vetskapen om att man som osammanhängande och oregelbunden småbloggare med aktivt kommenterande närmast sörjande får ut allt det göttiga med bloggandet utan något av ansvaret och affärsmässigheten. Man kan förolämpa praktiskt taget vem som helst och skriva om precis vad man känner för. Idag känner jag mig lite meta så jag bloggar om bloggar, Imorgon kanske jag bloggar om min älskarinna Project Runway (Har klämt i mig USA, Australien, Filippinerna, Canada, och första säsongen av 5 från Storbrittannien än så länge. Bara Norge, Korea, Malaysia och Nederländerna kvar.) Kanske sätter jag ihop ett all-star-team eller rankar de bästa fem säsongerna för de 33% av mina läsare som är statistik-freaks, eller smäller i rejält med navelskådande bilder av de värst skrynkliga sömmarna och misslyckade färgkombinationerna för de 33% som har en aning om vad jag pratar om.

Ett nationellt upprop!

Experten har startat en kampanj för att lära den äldre generationen att uttala ordet "googla" korrekt. (Om ni lyssnar: det heter alltså Gooooooooogla, inte "gåggla"!)

Jag uppmanar här alla rättänkande läsare med sinne för audiell estetik att gå med i denna gerillarörelse! Sky inga metoder för att få ett slut på detta oskick i vår samtid! Skriv, tala och sjung! Gå ut på gatorna med banderoller! Skaka hand med varje förbipasserande och håll honom hårt fast till dess han nöjaktigt uttalat verbet!

Vi ska medelst hån, hot, insinuationer och obeveklig upprepning kväsa denna prononciella pest! Gå med oss nu! Skriv under uppropet, skriv till ordboksförlagen och akademin! Detta måste få ett slut!!

Någonting att dricka : ett oprovocerat smaktest

-Vad ska vi göra?
-Vet int', hitt' på nåt!

Det blev fredag, och det blev helg, den första veckan. Och jag såg att det var gott.
Men jag såg ingen strålande plan för kvällen. Jag kände inte för att reda ut höstacken på hjässan och avpollettera älsklingströjan. Och jag kände inte att vinterkylan därute blivit mer intressant av att vara nyårsk. Så vi hamnade framför På Spåret. Och det frågades om det villes has nåt att dricka. Och efter en rask inventering av skåpet i hörnet kom jag fram till att det villes det!

Vad jag fann i skåpet:
5 snapsglas och ca 15 flaskor av olika alkoholhaltiga drycker.

Jag kom fram till att ett smaktest av 5 stycken fullständigt disparata spritsorter var precis vad jag hade lust med. Innehållet i tre av flaskorna diskvalificerades genom det tragiska handikappet att lukta gammal ridsadel vilket föranleder mig att anse dem odrickbara; en cirka sju eller så kände jag mig alldeles för bekant med; och av resten valde jag ut 5 sorter som av någon anledning fångade min uppmärksamhet.


Från vänster till höger Moskovskaja vodka, Likör 43, Baccardi Black, Passoã, Berentzen grüne birne (i bakgrunden en brödrost)

Så till testet:
(dryckena rangordnade efter gillningsgrad)

5. Baccardi black
Jag har druckit mörk rom tidigare, men hade tydligen förträngt upplevelsen. Jag valde att prova denna dryck på grund av ett vagt minne om att jag inte gillade det, men visste inte varför. Jag hade rätt, och är nu uppdaterad. Färgen är lovande nog, den är vackert rödbrun som ett svart te som fått dra precis lagom länge men här slutar företrädena.

Det luktar russin. (klicka på länken!)
Jag gillar inte russin. (Snälla, klicka på länken!)
Man skulle kunna säga att jag inte förstår russin. (Klicka på länken säger jag!!)

Russin ser ut som torkade flugor, konsistensen är bedrägligt fast och torr på utsidan med en geggig och slibbig insida, det är alldeles för sött och liksom starkt, och värst av allt: jag minns väl hur man under min barndom försökte presentera det för mig som godis, vilket orsakade bitterhet och misstro mot föräldragenerationen och vuxenvärlden i allmänhet. Alla dessa associationer sköljer nu över mig!

Och visst farao smakar det russin! Lika sött och elakt rivigt. Dessutom har det dessutom den där otäcka, rökiga gammalt-läder-tonen som jag försökt undvika, och jag känner mig lurad och kränkt! La pièce de resistance är en bismak av något jag inte helt kan identifiera men definitivt associerar till bekvämlighetsinrättningen i en äldre herres hem.

4. Berentzen grüne birne
Gröna päron alltså. Luktar inte päron. Luktar illa! Doften, om det är rätt ord, påminner mig om fruktkolorna man kunde köpa på ÖB ett tag i enkilospåsar. Det fanns ananas-, banan-, körsbär-, apelsin- och kokossmak, och denna dryck luktar som sådana med kokossmak som legat och härsknat ett tag vilket faktiskt är anledningen till att jag ville prova den: Smakar den som den luktar, eller smakar den päron? Färgen är en grumlig vit, som ouzo eller fluorskölj, eller kanske utspädd kokosmjölk? Smaken kräver ingen lång utläggning, det smakar päronjuice med en bismak av härsken kokoskola, punkt. Räddas från jumboplaceringen endast av min intensiva avsky mot russin.

3. Passoã
Passionsfruktslikör ska det vara, men jag är tveksam. Det luktar i alla fall definitivt frukt, i någon grad exotisk sådan. Färgen är en dimmig knallrosa som man nog i första hand associerar med karameller, och för mig blir det i andra hand snarare granatäpple än passionsfrukt. Smaken är också mer granatäpple, med en liten beska som av citrusskal. Det lyckas alltså vara både sötsliskigt och beskt. Lukten är klart trevligare än smaken och summan av kardemumman är att det är något mindre än gott.

2. Molovskaja
Denna trevliga vodka stod sig synnerligen väl i konkurrensen. Inte så förvånande med tanke på att dess medtävlare samtliga var slisk! Doften var ett ingenting, det luktade rent och friskt som en fjällbäck (med undantag av den uppenbara alkohollukten då). Färgen detsamma: Ingen färg. Helt färglös. Vilket känns ganska betryggande när det rör sig om vodka skulle jag säga. En dryck så klar och ren som smältvatten från högfjället. Endast en liten oljig yta på glasets väggar skvallrar om dess lite farligare natur. Smaken var sprit, vågar jag påstå. Säd ska den smaka, enligt Experten, och hans gode vän Systemetkatalogen (hur de nu vet det), men jag vidhåller att det smakar sprit! Med en viskning av alkohol.

1. Likör 43
Vinnaren var väl kanske inte helt otippat en söt likör. Sött till de söta försvarar jag mig med. Den doftar vanilj och smörkola, och brylépudding, som Experten så riktigt observerade. Gott så, ty jag är helt för brylépudding utan den där horribla konsistensen! Färgen är varmt gyllene som sirap. Även smaken är smörkola, och känslan i munnen är gräddigt smaskigt mjuk. Alltså: gräddig, krämig sirapskola för alla sinnen avgår med segern.

Ett hedersomnämnande får kvällens öl Péché Mortel (imperial stout au café) som smakade kall kaffesump på ett ganska trevligt sätt. Och mjölk, minimjölk närmare bestämt. Och inte kaffe med mjölk heller utan helt klart kaffesump för sig, och minimjölk för sig.
-Surt, sa jag.
-Syrligt! sa Experten strängt.
Ingen öl för tedrickare menar Experten, men den här tegalningen tyckte det dög. Nu flöt det utom tävlan, men annars hade det kvalat in på en hedersam tredjeplats mellan vodkan och passionsfruktslikören.