From the top of the Brill building

Det var en gång. Det var en underlig händelse. Det var ett inbrott. Tv:n var för gammal och för stor för att vara värd besväret. Det fanns inga smycken eller kontanter annat än några dinglande saker för 39.90 som en gång i tiden varit guldfärgade och en stackars femtioöring under fåtöljen. Dator kan man skaffa sig en ny, och den kan inte ha inbringat mer än en femhundring på Kviberg.

Oredan där de gått fram och letat är det jobbiga, alla ens stackars värdelösa, störda, framrotade, ratade grejer strödda över golvet. Den öppna dörren som ett öppet sår, och ens sårbarhet.

Men det värsta var spåret av små papperslappar från garderoben till fönstret, det öppna fönstret, fönstret mot gatan. Post-its; foton; kvitton; klantigt avrivna blad från kollegieblock och teckningar i en bruten ström, som bensinfloden väntande på sin tändsticka. Väntandes förgäves: Explosionen var redan utanför, fyllde luften mellan fönstret och gatan, flammorna virvlades upp av spårvagnar och bilar, plockades upp av okända händer, sågs, lästes.

Varför skulle en inbrottstjuv hitta din låda med dagböcker? Varför skulle han göra sig besväret med att plocka upp den och bära iväg med den från dess bo? Varför gå de fyra metrarna bort till fönstret, öppna det och strö dess innehåll över världen som tio liter hemlös konfetti? Det finns ingen anledning, så det kan inte ha varit en inbrottstjuv.

Som en klok kvinna har sagt: Vad som gör en människa unik är inte vad hon konsumerar (även om det är hemskt bekvämt att tro), utan vad hon producerar. Även om det bara är osammanhängande gnäll i pappersform. Denna sanning misstänker jag är en anledning till att folk envisas med detta barnalstrande, och till att askan efter mitt hjärta prydde gatan nedanför den där dagen. Jag hittar fortfarande fragment av det ibland i helt andra delar av stan. Den som pudrade Brogatans spårvagnsspår med min själ gjorde mig en tjänst: Numera är jag unik i soptunnor och dagvattenbrunnar över hela Gotham.