Årsbästalista

På begäran.
Troligen har jag glömt hälften.
Och det är egenligen inte så mycket "bästa" som "favoritaste": en skarpsint iakttagare kommer ana ett tematisk röd tråd mellan de flesta böckerna som kanske har mer med listmakarens intresseområden än med litterär kvalitet att göra.
Inbördes ordning klarar jag dock inte med.

Saramago, José. Dödens nycker
Lidbeck, Petter. Världens elakaste fröken
Bradbury, Ray. Fahrenheit 451
Bennett, Alan. Drottningen vänder blad
Lewis, C.S. Från helvetets brevskola
Grindley, Sally. Såld
Bertagna, Julie. Exodus
McEwan, Ian. På Chesil beach
Miéville, China. Un Lun Dun
Niffenegger, Audrey. Tidsresenärens hustru

En litterär nyårskaramell och en torr recension

Drottningen vänder blad av Alan Bennett är årets sista bok, och definitivt en av de trevligaste. Enligt the Spectator, och insidan av pärmen, "en roande godnattsaga för vuxna". Enligt mig mycket mer än så.

Det är en söt liten bok, bara 124 sidor, i ett format som får en att känna sig som om man borde läsa den med en sjal om sina späda, muslinklädda axlar i en fönstersmyg med utsikt över en engelsk park. Och den handlar om hur drottningen av England (fiktionaliserad, men fullt igenkännlig och mycket trovärdig) av en slump börjar läsa böcker och gradvis tappar allt intresse för sitt ämbete alltmedan hon inser vilken skatt litteraturen är.

Det är en mycket kärleksfull titt bakom ögonen på en magnifik och humorisisk huvuperson, och som litteraturintresserad eller bokslukare blir man mycket sympatiskt kliad bakom ögonen och smickrad genom hela historien.

Det är en bok som påminner mig om varför jag oftast hellre köper böcker än lånar dem. Jag vill stryka under och hundöra denna bok! Den är full att betraktelser över litteraturens och läsandets betydelse, svårigheterna med att vara, och hantera, olika sorters människor och mycket annat. Allt i fina formuleringar man vill minnas för att senare kunna plagiera.

Det enda jag ångrar är att jag läste den på svenska: genom hela läsningen skiner de mycket brittiska uttrycken som borde varit där igenom vad som verkar vara en alldeles utmärkt översättning och man bara längtar efter och saknar dem. Adlibris, here I come!

Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar

Det finns en bok med ovanstående titel, jag läste den för ett par år sedan men kommer inte ihåg mycket av den så den kan inte ha varit så gnistrande intressant. Men titeln är bra, den snor vi! Här kommer ett litet urval av vad som passar in på titeln i mitt liv.

Gudfadernfilmerna: intressant personteckning och genuin känsla, men varför denna filmhistoriska heliga ko? Det är till syvende og sist bara en långdragen släktkrönika om män som spelar lojala medan de skjuter på varandra. Hämnd hämnd hämnd. Mina herrar: Ni tröttar mig! (regal avfärdande handviftning)

Släktkrönikor: Varför, varför, varför skriva historier om man tänker springa omkring och ändra huvudperson stup i kvarten? Här har vi en intressant karaktär, låt oss följa hans liv genom kärlek och sorg, intressanta händelser och sann långtråkighet, och låt oss sen ha ihjäl honom och försöka intressera publiken för hans avkomma istället?! Den går jag inte på! Ni kommer bara ha ihjäl den också! Och förmodligen precis när man hade börjat intressera sig för kräket!

Avkomma: Nej jag ska inte börja igen, jag försökte bara få igång en associationskedja. Avkomma binder ihop de två rubrikerna, det är både en sak jag inte förstår och personer jag principiellt inte gillar. Vilka fler personer jag inte gillar får ni gissa er till eftersom jag ska sluta med personangrepp.

(Ett litet smakprov bara: Per Mobergs matprogram. Faller också under båda kategorierna, men har på sistone ramlat in i kategorin saker-det-är-så-fel-att-erkänna-att-man-gillar-att-det-slagit-över-och-blivit-fel-att-erkänna-att-man-ogillar, precis som barfotaErnst. Jag ska vara modig i alla fall och erkänna att jag varken fattar poängen med eller gillar hans skakande av mjäll över diverse manliga anrättningar. Skalande av potatis medelst högtryckstvätt begriper jag dock, äntligen en människa som behandlar potatis som den förtjänar!)

From the top of the Brill building

Det var en gång. Det var en underlig händelse. Det var ett inbrott. Tv:n var för gammal och för stor för att vara värd besväret. Det fanns inga smycken eller kontanter annat än några dinglande saker för 39.90 som en gång i tiden varit guldfärgade och en stackars femtioöring under fåtöljen. Dator kan man skaffa sig en ny, och den kan inte ha inbringat mer än en femhundring på Kviberg.

Oredan där de gått fram och letat är det jobbiga, alla ens stackars värdelösa, störda, framrotade, ratade grejer strödda över golvet. Den öppna dörren som ett öppet sår, och ens sårbarhet.

Men det värsta var spåret av små papperslappar från garderoben till fönstret, det öppna fönstret, fönstret mot gatan. Post-its; foton; kvitton; klantigt avrivna blad från kollegieblock och teckningar i en bruten ström, som bensinfloden väntande på sin tändsticka. Väntandes förgäves: Explosionen var redan utanför, fyllde luften mellan fönstret och gatan, flammorna virvlades upp av spårvagnar och bilar, plockades upp av okända händer, sågs, lästes.

Varför skulle en inbrottstjuv hitta din låda med dagböcker? Varför skulle han göra sig besväret med att plocka upp den och bära iväg med den från dess bo? Varför gå de fyra metrarna bort till fönstret, öppna det och strö dess innehåll över världen som tio liter hemlös konfetti? Det finns ingen anledning, så det kan inte ha varit en inbrottstjuv.

Som en klok kvinna har sagt: Vad som gör en människa unik är inte vad hon konsumerar (även om det är hemskt bekvämt att tro), utan vad hon producerar. Även om det bara är osammanhängande gnäll i pappersform. Denna sanning misstänker jag är en anledning till att folk envisas med detta barnalstrande, och till att askan efter mitt hjärta prydde gatan nedanför den där dagen. Jag hittar fortfarande fragment av det ibland i helt andra delar av stan. Den som pudrade Brogatans spårvagnsspår med min själ gjorde mig en tjänst: Numera är jag unik i soptunnor och dagvattenbrunnar över hela Gotham.

Tittut!

I ett försök att trötta ut mina stackars läsare har jag initierat ett nytt parti av blogg-gömme. Titta bort och räkna till tio, och bloggen är borta. Du hittade den just, snyggt jobbat!

Nej, jag gillar inte att vara konsekvent, det är riktigt uppfattat!

Dagens hackkyckling: julbrev och fotojulkort

Några av er har redan råkat ut för mitt hat mot julbrev... här kommer det igen: Det är skrytsamt och oförskämt att skicka långa, tråkiga epistlar om nymålade hus, nyutexaminerade barnbarn och semesterresor till Teneriffa till folk som inte har frågat efter det!

Jag ska inte bli långrandig i frågan idag, utan bara förbereda lite för den dag då folk böjar skicka osnutna, dåligt fraserade, maskinskrivna brev till mig i december.

Här nedan finner ni det svar jag ämnar låta gå i retur till er i mellandagarna om ni varit så omtänksamma att ni sänt mig ett kort på era snoriga ungar iklädda tomtemössor tillsammans med ett personligt massutskick till redogörelse för vad ni gjort tillsammans med dem under året. Klipp ut och spara, och ta fram det när det blir aktuellt, så sparar ni mig ett frimärke!

Kära släkt/vänner
Jaså?
Där ser man...
Nejmen kan man tänka sig!
Jaha.
Så trevligt.
Varma julhälsningar
Familjen Disdain

Bifogat: en gruppbild av samtliga mina krukväxter iklädda tomtemössor.

Istället för julbrev, ge gärna en gåva till valfri välgörenhetsorganisation. Vill ni veta vad jag gjort sen sist så slå för all del en signal, jag lovar att göra detsamma! För ytterligare frågor

Jag har fångat kometen!!

Kära läsare,
tack för er benägna hjälp i mitt sökande efter identitet. Omröstningen är nu avslutad. Det blev en aning tidigare än jag hade tänkt, och det beror på att jag har bestämt mig för att betrakta era åsikter som mer vägledande än avgörande och tagit ett diktatoriskt beslut! Inget av alternativen jag gav er dög. Men det som verkade få en jordskredsseger låg närmast.

Anledningen till att jag inte med gott samvete kan kalla mina litterära trevanden för kometen kommer är att det är ett påstående, och jag vet ju inte om den gör det trots allt... Jag har en stark misstanke om det, men jag kan ha fel. Och idag hände något som drastiskt minskar risken för en sådan utgång. Jag fångade den nämligen. Den befinner sig nu i tryggt förvar bakom gladpack på min vänstra underarm, och kommer inte loss! Jag fångade kometen och stoppade den i, vad jag i ett ovanligt inspirerat ögonblick nyss kallade, en metafysisk burk. Vilket turligt nog är den bästa av alla burkar, enligt min äldsta vän. Så till den dag jag råkar släppa ut den kan vi känna oss trygga, och de får hitta något annat smart sätt att ha ihjäl oss.

Jag kan glädja alla er som känner mig väl med att jag inte ens nästan svimmade! För de som inte känner mig väl och mot förmodan skulle råka läsa detta beklagar jag hur personligt och ointressant för alla som inte bryr sig om jordens eventuellt snara undergång det blev. Speciellt ber jag om ursäkt till konstnären som hjälpte mig med dagens fångst, för jag vet att han tycker att det mesta bloggande är skit och jag kan i viss mån vara benägen att hålla med honom. I fortsättningen ska jag ha honom i tankarna när jag skriver och försöka överlåta vad-jag-åt-till-frukost-bloggandet till fröken Rosing.

Om vådan att läsa "kvinnoromaner"

Jag vet inte riktigt vad eminenta bokbloggaren La Bibliofille menade när hon sa att det osar kvinnoroman om Ninni Holmqvists bok Enhet, men jag är böjd att hålla med.

Jag har aldrig reflekterat över termen kvinnoroman förut. Nu vill jag skapa mig en egen definition med ledning av de bibliofilleska orden och mina egna observationer av nämnda bok:

Vad jag ser är till att börja med en prosa som ofelbart gör relationsdrama av de mest skiftande scenarion. Vidare sensualiserar man vardagliga aktiviteter (tänk formuleringar som "mina läppar slöt sig kring det kalla bla bla bla" om vartenda förbaskat glas apelsinjuice) och strör oprovocerat detaljerade samlagsscener över hela eländet. Det är dessutom ett evigt tjat om vad folk har på sig, vilka färger och texturer, och hur dessa får personerna att känna sig och uppträda.

Kvinnoromanens huvudperson "erkänner" undantagslöst en böjelse för gammaldags manlig, burdus, uppmärksamhet med en förtjusning som kommer sig av att tro sig ha sagt något förbjudet. Hon har också en benägenhet att inte bara benämna könsorgan över huvudtaget, vilket jag tycker är onödigt i allmänhet, utan dessutom att benämna dem "kön" (manligt) och "sköte" (kvinnligt), vilket jag tycker är obehagligt i synnerhet!

Uppriktiga ursäkter för de myckna kommaterandet, jag kan inte låta bli.

Vad skulle då skilja kvinnoromanen från det rena tantsnusket? Det skulle i så fall vara en underliggande handling som faktiskt erbjuder något nytt och intressant, eller i alla fall handlar om något större och mer allmängiltigt än kärlekshistorien mellan en fattig men ambitiös flicka och hennes bistre, tyst lidande officer. Shakespeares hemlighet av Jennifer Lee Carrell är ett annat, av mig nyligen inhämtat, exempel. Det är en deckare som borde handla om jakten på ett okänt originalmanuskript av Shakespeare, samt eventuella mysterier kring hans identitet. Men istället mer tycks handla om huvudpersonens "motvilliga" dragning till en "farlig" man och hur den "lyxiga" sidenblusen med djup urrigning som hon i vanliga fall aldrig skulle ha tagit på sig, får henne att känna ett slags hyperkvinnligt självsäker undergivenhet... eller nåt!

Andningspaus

Det är synd att Enhet lider av ovanstående fenomen, för det är en bra dystopi. Den är intressant framförallt för att det känns så nära och trovärdigt. Det är här och nu; Sverige, nutid; inget storebrorssamhälle i egentlig mening, inga naturkatastrofer eller utomjordingsangrepp har gjort jorden obeboelig. Istället rör det sig om ett väl fungerande och i stort sett lyckligt samhälle, mycket likt vårt eget, men ett som bara har plats för människor som bidrar till samhället enligt vissa stränga kriterier. Alla kvinnor över 50 och alla män över 60 som inte uppfostrar barn, är OS-medaljörer eller nobelpristagare, eller är riktigt köpstarka betraktas som onyttiga för samhället. Man menar att man gör dem en tjänst när man skickar dem till en lyxig institution där de ska få ynnesten att donera sina organ åt människor som bättre förtjänar dem. Kanske en undersköterska med fem barn? En "präktfia med präktiga ungar och ett tillväxtgynnande jobb"? - Bokens ord, inte mina, även om man kan tro det.

Det är jättespännande att få kika in i det enorma dockskåp där "vi" som samhälle stängt in de "umbärliga", och se hur de reagerar på sin situation. Det är konstnärer och intellektuella, individualister och olyckliga som aldrig velat eller aldrig lyckats bli del av en kärnfamilj. Jag fortsätter att läsa för att få reda på vad dessa vuxna människor reduceras till eller, mer förvånande, inte reduceras till av att tvingas agera labbråttor i diverse medicinska experiment; förlora det ena efter det andra av sina organ och sina nyfunna vänner samt bli nedlåtande behandlade av tjugo år yngre, höggravida, funktionärer. Jag läser på för att förbereda mig, för antagligen sitter jag där själv om 25 år.

Men läsningen störs gravt, vill jag påstå, av dessa eviga tantsnuskerier! Och effekten av att tvinga mig igenom de svåra partierna blir att jag till min stora fasa finner mig önska att boken vore skriven av en man! Kvinnoromaner är för mig således böcker med en egentligen bra och givande handling som med sin insmugna sliskighet får mig att glömma hur många underbara kvinnliga författare med förmågan att skriva allmänmänskliga berättelser det finns, och i andanom längta efter en manlig författare. Detta trots att jag vet att jag tycker lika illa om författare med ett klassiskt manligt tilltal...

Jag ska i alla fall be att få tacka Bibliofillan för inspirationen till en riktigt välgörande rant, även om hon kanske inte håller med om min definition.

Dagens hackkyckling: Carin 21:30

Carin Hjulström tilldelas idag rollen som hackkyckling på grund av hennes intervju med Jonas Hassen Khemiri. Ämnet var "Varför får jag inte säga negerboll?" Jag beklagar att jag är så sen med att kommentera detta, men tack vare det välsignade internätet går det ju utmärkt att såhär i efterhand se programmet om man vill verifiera mina källor eller bli upprörd med egna ögon.

För den som hellre vill ha ett referat, såhär var det: Jonas Hassen Khemiri var gäst i programmet som enligt uppgift skulle handla om hur man får att rikt språk. Programledarens bild av ett roligt och kreativt språk var tydligen helt enkelt ett med ordet "neger" i. Jonas Hassen Khemiri hade genom hela intervjun svårt att få gehör för sin önskan att tala om något han gjort nyligen. Istället envisades programledaren med att prata om boken Ett öga rött (utkommen 2003), och invandrarsvenskan, samt att han i boken använt ordet "neger".
"Får man göra det?" Frågar hon hoppfullt... "Du använder ju själv det här ordet", påpekar hon gång på gång i ett försök att, ja vaddå, avtvinga honom ett intyg på att hon får lov att springa omkring och skrika "neger" åt folk?

Sen slänger den fräcka människan fram en tallrik chokladbollar under näsan på honom och kräver att han ska tala om för henne vad hon ska kalla dem! Den stackars författaren (ja! Det är författare han är, inte hennes svenskalärare, vilket man i och för sig kan beklaga), suckar uppgivet, för typ sjunde gången, och säger återigen något i stil med att man väl inte behöver använda ord som man vet att folk blir ledsna av och att vi kan väl hitta på ett annat ord? Han avslutar med en fråga om varför hon måste kalla det för negerboll (minns inte exakt hur han formulerade det, men det kan ni ju som sagt verifiera själva).

Och där, i hennes svar, kom min knäckpunkt! För då utbrister bruden, i en närmast hysterisk ton som hade gjort Sverker-ska-det-vara-på-det-här-sättet-Olofsson stolt: "Jag tänker inte på mig, jag tänker på alla barn som inte vet varför de inte får säga negerboll!" Eller någonting mycket likt ovanstående. Och jag säger bara det: Visa mig det barn som lider känslomässig eller fysisk skada av att få lära sig ordet chokladboll och jag ska personligen vandra på knä till Stockholm (Rättelse: programmet spelas tydligen in i Göteborg, så jag behöver visst inte vandra särskilt långt) och be Carin 21:30 om ursäkt!

De som menar att det är deras mänskliga rättighet att använda ord som sårar och förolämpar andra människor, bara för att de själva inte känner sig illa till mods av det, det är undantagslöst vuxna människor med svag intelligens och bristande empati. Och även om detta är drag jag brukar tillskriva barn, erkänner jag villigt att de även återfinns hos vuxna, och att det då är betydligt mer upprörande!

Och att ta till brösttoner och skylla på att de bara tänker på barnens bästa, det är i min mening rent och skärt fusk i nästan vilket ämne som helst! Det är som att spela Hitlerkortet! (Detta är det fenomen som gör att när en gräl gått så långt att någon jämför sin antagonist med Hitler, då kommer man inte längre, då finns inget svar att ge.) Likadant är det med barnkortet: när någon vädjar till omgivningens hänsyn till barnen, då godtas inte längre några förnuftsargument, då kan man lika gärna lägga ner diskussionen, för vem vågar antyda att barnens bästa inte är vår främsta plikt?

Jag anser att barnens bästa i det här fallet är att vid en mycket tidig ålder lära sig ordet chokladboll, helst före "mamma", "pappa" och "blä", så att de är väl rustade för den hårda verklighet full med hysteriska femtiotalister som försöker lura dem att integrera nedsättande ord och invektiv i sitt vokabulär!!

Limerick

På allmänhetens begäran publicerar vi en favorit i repris:

A mad girl from over in Highbury
consumed prose at the Bodleian library
she sat there quite nude
and said, as she chewed
"The epics are slightly too fibery"

Istället för applåder önskar jag ert deltagande i bifogad folkomröstning då jag för ögonblicket lider av identitetskris. Med munnen full av papper och eftersom jag fryser lite kommer jag inte på fler potentiella titlar, så kom gärna med ett bättre förslag i kommentarerna.

Vänligen

Rymden och Halland

Har varit på sightseeing i Tröstlösa igen. Denna gång Tröstlösa, Halland istället för Tröstlösa, Västergötland. Lika platt, lika lerigt, lika svart och miserabelt efter klockan fyra på vinterhalvåret.
Tio gånger såg jag en smutsgul ljusansamling vid vad som hade varit horisonten om det varit någon nyansskillnad på himmel och jord. Tio gånger visade det sig vara en övergiven mjölkpall mitt ute i ingenting. Jag färdades med en hackig, hostig, gammal raket genom en stjärnlös rymd.

Efter min mor ärvde jag ängslan som infinner sig vid pass 10 mil hemifrån. Efter mina tonår ärvde jag benägenheten att kyssa stenläggningen inne på Nisseplatsen efter en sådan utflykt; av lättnad över att ha fått återse min stad ännu en gång innan kometen kommer, eller den solstorm som tydligen är"currently 1/4 million years overdue"!

För en halvtimme sedan stod jag på drottningtorget och betraktade gubben i månen i diset över Sheraton, oförmögen att processa idén om att han är en stenboll, bara lite mindre än den jag står på, upplyst av en många gånger större gasboll, långt, långt härifrån.
-Pumba, hela du är en gasboll!
Enda sättet att handskas med det är att låta bli.

Så må vi blogga medan vi kan, och medan solen ligger där och pöser, och gör sig redo att fjärta oss i ansiktet.

"No, sure, my lord, my mother cried; but then there
was a star danced, and under that was I born." -Kusin Beatrice

För ros skull

Solidaritet för Snus!

Jag kan inte längre tiga stilla: jag känner att jag måste upphäva min stämma i de finska snusarnas sak! Ty annars fruktar jag att jag kommer få anledning att senare klaga:

När de kom för cigaretterna sa jag inget, för jag var ingen rökare;
när de kom för snuset sa jag inget, för jag var ingen snusare;
när de kom för alkoholen sa jag inget, för jag var ingen drinkare;
och när de kom för teet fanns det ingen kvar som kunde tala för mig!

Låt de stackars finnarna få snusa för allt i världen, deras depressionsstatistik är deprimerande nog som det är!

När tant Gredelin skulle flytta

Det började så lätt med att tant Agda trillade nedför trappan. Inte så mycket trillade, som fastmer kanade. På baken. Duns. Duns. Duns. Duns. Duns, nedför halva trappan så underkjolarna flög omkring henne. Hon landade omskakad och blåmärkt, men stolt, vid trappans fot. I famnen höll hon hårt fyra hyllplan till en vit Billy-bokhylla. -Jag tappade dem inte! Sken hon.

Därpå följde en tvåtimmarssession av vuxentetris som, hade detta varit den Sune-film det förtjänar, hade spelats upp i trippel fart. Nedför trappan med lådor, in i vagnen med lådor, uppför trappan utan lådor nedför trappan med lådor, in i vagnen, ut ur vagnen, uppför trappan med lådor, nedför trappan utan lådor ad finitum. [sic.] Tant Brun klättrade omkring inne i vagnen med kjolarna uppfästade i midjan och lekte pusselgeneral... Och alla skrek på varandra och hade trevligt.

Någonting mer eller mindre skäggigt gick eventuellt förbi, (tant Brun visade sig vara ett opålitligt vittne) möjligheten att den blöta fläcken på den nyflyttade madrassen var en nattlig olycka och inte en effekt av flytthjälpens inkompetens dryftades, och Tant Grön yrkade på en hutt ur någon av tant Gredelins nedpackade buteljer. Någonstans under förhandlingarnas gång blev Hederstanten sur och gick och satte sig i vagnen utan att någon hann begripa vad som hände. -Vart tog han vägen? Frågade tant Agda. -Han sitter i vagnen och leker med snören. Svarade tant Brun.

Tant Grön överraskades ståendes mitt i rummet i färd med att försöka köra ner en liten, noga ihopvikt papperslapp i korsetten. -Vad gör du? Utbrast tant Gredelin chockerat. -Bloggar. Blev det kärva svaret.

Så gör jag ännu ett försök att sätta ner foten i blogosfären utan att halka eller glömma var jag är någonstans. Innehållet lär bli varierande, för er två som försöker läsa smörjan (bless yer little hearts), jag lovar ingenting.

"In faith, I will go." - Cousin Beatrice


File under: Stilövningar