Flicka möter pojke är av titeln att döma en vacker kärlekshistoria, så är också fallet. Det är dessutom så fyndigt ordnat att det också är en lysande bekräftelse och godnattsaga för den som menar att kärleken inte har något kön. Historien bygger nämligen på den gamla egyptisk/hellenska myten om Iphis som föds som flicka, uppfostras som pojke för att överleva, trolovas med flickan hen (sic. Tydligen ett pronomen på uppgång) älskar och som bönesvar förvandlas till den man den blivande bruden (Ianthe) förväntar sig.
Jag inser att detta är meningen, och det funkar. Men för egen del undrar jag om författaren inte gett boken den titel den har för att locka in känslomässigt simpla läsare till en mycket renare och intressantare historia: för mig blir det nämligen helt och hållet en historia om systern. Den andra. Hon som ingenting begriper och som lider av det.
Boken är mycket lyckat uppbyggd i fem delar: Jag, Du, Vi, De och Allihop ihop, där Jag, Vi och Allihop ihop berättas ur "Iantes" (eller i den här versionen, som utspelar sig i nutid i Skottland, Antheas) perspektiv; och Du och De berättas av Antheas storasyster Imogen.
Imogen är en högpresterande, intelligent men känslomässigt underutvecklad ung dam som är besatt av att vara normal och att få erkännande av dem hon betraktar som normalt lyckade. Hon är anorektisk, hysterisk och umgås med kräk som givetvis utnyttjar och förnedrar henne. Hon är så hårt virad att varannan mening i hennes berättande måste klämmas in mellan parenteser.
Imogen är hjärtskärande! Hon är där enbart för att relatera till sin lillasyster. Kapitlen skrivna av Anthea behandlar knappt storasystern, de förlorar sig med förälskelsens rätt djupt i lyckan och hänförelsen av att ha hittat hem hos en annan människa. Långa, inlevelserika stycken om hur hon och hennes Iphis upptäcker varje aspekt av varandras väsen.
Men när Imogen talar är det också om Anthea. Hon talar också om jobbet och människorna omkring henne och allt man kan göra för att verka normal och lyckad, men först och främst talar hon om Anthea. Närmare bestämt om hur Anthea är onormal och besvärlig och hur hennes abnormitet smittar av sig på henne själv. Och under alltihop hör man den ängsliga äldre systerns oro att lillan kommer råka illa ut, bli olycklig, misslyckas, bli sårad. Det är så hemskt att höra henne, och se hur hon själv söker allas gillande, även den onormalas, och inte inser att det är hon själv som håller på att göra sig gravt olycklig!
När Imogen hittar sin styrka och sin personliga moral lipar jag på vagnen igen!
För övrigt är historien intressant uppbyggd, vackert berättad, högeligen moralisk (även om varning utfärdas för religiösa läsare) och fint ihopsnörd.
3 kommentarer:
Fin recension K!
jag har sagt det förr och jag säger det igen : så skönt att du läser allt det där nya så slipper jag läsa annat än gammalt.
tydligen har min favvo-spanare Johan Hakelius samma deal med sin fru (hon popova eller vad hon heter). mkt praktiskt.
Skicka en kommentar