Källarkäk

Min första Michelinerfarenhet (undanräknat en skräckfylld fascination vid marsmallowgubben när jag var liten) blev stjärnprydda Basement. Har aldrig varit särskilt imponerad av konceptet mat: det är jobbigt att planera, tar tid att laga, kostar pengar att köpa och så fort man har ätit måste man städa upp efter eländet och börja om igen.

Nåväl. Detta var andra fiskbullar! Detta var inte mat! Detta var överraskningar, saker att leka med... och choklad!!


Först: Amuse-bouche i form av en syrlig jordärtskockssoppa i pyttekopp (tänk tant Mittiprick), goda röror och läckert bröd. Min mun är notoriskt svårroad, men den gick på det!


Omnivor förrätt bestående av någon sorts rökt fisk på mitten, röror of sorts, friterad äggula(!) och det som ser ut som röda luftpistolpellets är rödlök!


Så tillmötesgående kockar smällde ihop ett vegetariskt alternativ: Rökt sallad! Ja, det låter helknäppt, men var dögott. Rökta morötter var kanske mer intressant än gott, men rökt ruccola rekommenderas faktiskt varmt. Och känslan när maten kom förpackad i en glaskon full med stigande rökslingor var för mig fullt jämförbar med att få en heliumfylld metallicdelfin på snöre!


Huvudrätt: någon annan sorts fisk, med grönkålsmousse, och jag är rätt säker på att tryffel kom in i bilden på något vänster.


Till mig kronärtskocka med grönkålsmoussen; ljuvligt god karljohansvamp; något sorts "luft" kallar de det, med andra ord skum; vaktelägg; blommor; och lite korn från en sån där värmekudde...


Dags för överraskningen, och det tuffaste på hela kvällen: in kommer en bytta flytande kväve! I detta doppas glasspinnar med maräng täckt av något som till smaken liknar surt hockeypulver och som fizzlar i munnen. Vad är nu detta? Jo det är för-desserten! Måste man inte älska människor som inte bara ger en efterrätt utan dessutom För-Efterrätt, och dessutom presenterar den som en av de två roliga naturkunskapslektionerna på högstadiet?


Efterrätten då. Vid det här laget hade vi slappnat lite i vår dokumentationsiver så det blev ingen bild av läckerheterna förrän de redan var till stor del slut. Men det var i alla fall någon sorts jättegod gräddglass med en ljuvlig klick chokladgegga rullad i hackade nötter och "hasselnötssnö" som smakade mer som hasselnötter än originalet och blev varmt och försvann i munnen (inte smälte, utan faktiskt försvann och lämnade bara smaken kvar).

Servicen var givetvis fantastisk! Vänlig och kunnig personal som snällt svarade på Expertens många intelligenta frågor och hanterade mina ivägsmätta snigelskal (as 'twere) med en värdighet och vänlighet som fick mig att känna mig närmast civiliserad trots mitt bordsskick.


Här sitter jag och försöker se representabel ut, och där sitter Experten och tittar på kockarna i köket över axeln på mig.