Jag träffade ett par gamla vänner på vägen till jobbet idag:
Två en gång unga män, som en gång ägde mitt en gång ännu yngre hjärta.
Det var helt oväntat:
Den ene låg och trummade entusiastiskt på golvet i dragspelsdelen av en spårvagn, på väg genom Vasastan lustigt nog. Säga vad man vill om Håkan, men när var det senast någon som förmedlade så mycket glädje och passion på vårt eget kära modesmål[sic]? Trumslagen dansande som dammkorn i solstrålarna och världen blev vacker.
Den andre knackade mig på axeln lite sådär jag-bär-på-en-alldeles-för-stor-gitarr-klumpigt-och-har-håret-i-ögonen-blygt, på tåget ut mot förorten, och påminde mig om drömmar jag för länge sedan kommit över. Och jag hade verkligen tagit första bästa tåg, och det var verkligen ljust vart än jag såg, och vinterisen låg klar, och jag kom ihåg honom då, precis som han bad mig.
Och Himmel; jag var verkligen sjutton år för tio år sedan!
5 kommentarer:
Vackert!
bländande
(hovnigning)
sjutton år för tio år sen. alltid lika chockerande.
på fritids lyssnade jag på prince och filip på michael jackson. och vi retade varandra. men han gav mig rätt sisådär femton år senare.
på gymansiet lyssnade du på blur och jag på suede. och jag retade dig. och nu ger jag dig rätt. jag återvände till coolbritannia i veckan. står i n t e ut med suede. upptäckte att jag gillar blur. där ser man. truth will out.
Haha, whaddayaknow... Gratulerar på restaurerad-uppkopplings-dagen!
Skicka en kommentar