Magiskt men tragiskt

Jag träffade ett par gamla vänner på vägen till jobbet idag:
Två en gång unga män, som en gång ägde mitt en gång ännu yngre hjärta.

Det var helt oväntat:

Den ene låg och trummade entusiastiskt på golvet i dragspelsdelen av en spårvagn, på väg genom Vasastan lustigt nog. Säga vad man vill om Håkan, men när var det senast någon som förmedlade så mycket glädje och passion på vårt eget kära modesmål[sic]? Trumslagen dansande som dammkorn i solstrålarna och världen blev vacker.

Den andre knackade mig på axeln lite sådär jag-bär-på-en-alldeles-för-stor-gitarr-klumpigt-och-har-håret-i-ögonen-blygt, på tåget ut mot förorten, och påminde mig om drömmar jag för länge sedan kommit över. Och jag hade verkligen tagit första bästa tåg, och det var verkligen ljust vart än jag såg, och vinterisen låg klar, och jag kom ihåg honom då, precis som han bad mig.

Och Himmel; jag var verkligen sjutton år för tio år sedan!

From the top of the Brill building

Det var en gång. Det var en underlig händelse. Det var ett inbrott. Tv:n var för gammal och för stor för att vara värd besväret. Det fanns inga smycken eller kontanter annat än några dinglande saker för 39.90 som en gång i tiden varit guldfärgade och en stackars femtioöring under fåtöljen. Dator kan man skaffa sig en ny, och den kan inte ha inbringat mer än en femhundring på Kviberg.

Oredan där de gått fram och letat är det jobbiga, alla ens stackars värdelösa, störda, framrotade, ratade grejer strödda över golvet. Den öppna dörren som ett öppet sår, och ens sårbarhet.

Men det värsta var spåret av små papperslappar från garderoben till fönstret, det öppna fönstret, fönstret mot gatan. Post-its; foton; kvitton; klantigt avrivna blad från kollegieblock och teckningar i en bruten ström, som bensinfloden väntande på sin tändsticka. Väntandes förgäves: Explosionen var redan utanför, fyllde luften mellan fönstret och gatan, flammorna virvlades upp av spårvagnar och bilar, plockades upp av okända händer, sågs, lästes.

Varför skulle en inbrottstjuv hitta din låda med dagböcker? Varför skulle han göra sig besväret med att plocka upp den och bära iväg med den från dess bo? Varför gå de fyra metrarna bort till fönstret, öppna det och strö dess innehåll över världen som tio liter hemlös konfetti? Det finns ingen anledning, så det kan inte ha varit en inbrottstjuv.

Som en klok kvinna har sagt: Vad som gör en människa unik är inte vad hon konsumerar (även om det är hemskt bekvämt att tro), utan vad hon producerar. Även om det bara är osammanhängande gnäll i pappersform. Denna sanning misstänker jag är en anledning till att folk envisas med detta barnalstrande, och till att askan efter mitt hjärta prydde gatan nedanför den där dagen. Jag hittar fortfarande fragment av det ibland i helt andra delar av stan. Den som pudrade Brogatans spårvagnsspår med min själ gjorde mig en tjänst: Numera är jag unik i soptunnor och dagvattenbrunnar över hela Gotham.

När tant Gredelin skulle flytta

Det började så lätt med att tant Agda trillade nedför trappan. Inte så mycket trillade, som fastmer kanade. På baken. Duns. Duns. Duns. Duns. Duns, nedför halva trappan så underkjolarna flög omkring henne. Hon landade omskakad och blåmärkt, men stolt, vid trappans fot. I famnen höll hon hårt fyra hyllplan till en vit Billy-bokhylla. -Jag tappade dem inte! Sken hon.

Därpå följde en tvåtimmarssession av vuxentetris som, hade detta varit den Sune-film det förtjänar, hade spelats upp i trippel fart. Nedför trappan med lådor, in i vagnen med lådor, uppför trappan utan lådor nedför trappan med lådor, in i vagnen, ut ur vagnen, uppför trappan med lådor, nedför trappan utan lådor ad finitum. [sic.] Tant Brun klättrade omkring inne i vagnen med kjolarna uppfästade i midjan och lekte pusselgeneral... Och alla skrek på varandra och hade trevligt.

Någonting mer eller mindre skäggigt gick eventuellt förbi, (tant Brun visade sig vara ett opålitligt vittne) möjligheten att den blöta fläcken på den nyflyttade madrassen var en nattlig olycka och inte en effekt av flytthjälpens inkompetens dryftades, och Tant Grön yrkade på en hutt ur någon av tant Gredelins nedpackade buteljer. Någonstans under förhandlingarnas gång blev Hederstanten sur och gick och satte sig i vagnen utan att någon hann begripa vad som hände. -Vart tog han vägen? Frågade tant Agda. -Han sitter i vagnen och leker med snören. Svarade tant Brun.

Tant Grön överraskades ståendes mitt i rummet i färd med att försöka köra ner en liten, noga ihopvikt papperslapp i korsetten. -Vad gör du? Utbrast tant Gredelin chockerat. -Bloggar. Blev det kärva svaret.

Så gör jag ännu ett försök att sätta ner foten i blogosfären utan att halka eller glömma var jag är någonstans. Innehållet lär bli varierande, för er två som försöker läsa smörjan (bless yer little hearts), jag lovar ingenting.

"In faith, I will go." - Cousin Beatrice


File under: Stilövningar