Flicka möter pojke är av titeln att döma en vacker kärlekshistoria, så är också fallet. Det är dessutom så fyndigt ordnat att det också är en lysande bekräftelse och godnattsaga för den som menar att kärleken inte har något kön. Historien bygger nämligen på den gamla egyptisk/hellenska myten om Iphis som föds som flicka, uppfostras som pojke för att överleva, trolovas med flickan hen (sic. Tydligen ett pronomen på uppgång) älskar och som bönesvar förvandlas till den man den blivande bruden (Ianthe) förväntar sig.
Jag inser att detta är meningen, och det funkar. Men för egen del undrar jag om författaren inte gett boken den titel den har för att locka in känslomässigt simpla läsare till en mycket renare och intressantare historia: för mig blir det nämligen helt och hållet en historia om systern. Den andra. Hon som ingenting begriper och som lider av det.
Boken är mycket lyckat uppbyggd i fem delar: Jag, Du, Vi, De och Allihop ihop, där Jag, Vi och Allihop ihop berättas ur "Iantes" (eller i den här versionen, som utspelar sig i nutid i Skottland, Antheas) perspektiv; och Du och De berättas av Antheas storasyster Imogen.
Imogen är en högpresterande, intelligent men känslomässigt underutvecklad ung dam som är besatt av att vara normal och att få erkännande av dem hon betraktar som normalt lyckade. Hon är anorektisk, hysterisk och umgås med kräk som givetvis utnyttjar och förnedrar henne. Hon är så hårt virad att varannan mening i hennes berättande måste klämmas in mellan parenteser.
Imogen är hjärtskärande! Hon är där enbart för att relatera till sin lillasyster. Kapitlen skrivna av Anthea behandlar knappt storasystern, de förlorar sig med förälskelsens rätt djupt i lyckan och hänförelsen av att ha hittat hem hos en annan människa. Långa, inlevelserika stycken om hur hon och hennes Iphis upptäcker varje aspekt av varandras väsen.
Men när Imogen talar är det också om Anthea. Hon talar också om jobbet och människorna omkring henne och allt man kan göra för att verka normal och lyckad, men först och främst talar hon om Anthea. Närmare bestämt om hur Anthea är onormal och besvärlig och hur hennes abnormitet smittar av sig på henne själv. Och under alltihop hör man den ängsliga äldre systerns oro att lillan kommer råka illa ut, bli olycklig, misslyckas, bli sårad. Det är så hemskt att höra henne, och se hur hon själv söker allas gillande, även den onormalas, och inte inser att det är hon själv som håller på att göra sig gravt olycklig!
När Imogen hittar sin styrka och sin personliga moral lipar jag på vagnen igen!
För övrigt är historien intressant uppbyggd, vackert berättad, högeligen moralisk (även om varning utfärdas för religiösa läsare) och fint ihopsnörd.
Återbruk, pyssel, slöjd och Matt 24:36
Visar inlägg med etikett boktips. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett boktips. Visa alla inlägg
2008-12-31
Årsbästalista
På begäran.
Troligen har jag glömt hälften.
Och det är egenligen inte så mycket "bästa" som "favoritaste": en skarpsint iakttagare kommer ana ett tematisk röd tråd mellan de flesta böckerna som kanske har mer med listmakarens intresseområden än med litterär kvalitet att göra.
Inbördes ordning klarar jag dock inte med.
Saramago, José. Dödens nycker
Lidbeck, Petter. Världens elakaste fröken
Bradbury, Ray. Fahrenheit 451
Bennett, Alan. Drottningen vänder blad
Lewis, C.S. Från helvetets brevskola
Grindley, Sally. Såld
Bertagna, Julie. Exodus
McEwan, Ian. På Chesil beach
Miéville, China. Un Lun Dun
Niffenegger, Audrey. Tidsresenärens hustru
Troligen har jag glömt hälften.
Och det är egenligen inte så mycket "bästa" som "favoritaste": en skarpsint iakttagare kommer ana ett tematisk röd tråd mellan de flesta böckerna som kanske har mer med listmakarens intresseområden än med litterär kvalitet att göra.
Inbördes ordning klarar jag dock inte med.
Saramago, José. Dödens nycker
Lidbeck, Petter. Världens elakaste fröken
Bradbury, Ray. Fahrenheit 451
Bennett, Alan. Drottningen vänder blad
Lewis, C.S. Från helvetets brevskola
Grindley, Sally. Såld
Bertagna, Julie. Exodus
McEwan, Ian. På Chesil beach
Miéville, China. Un Lun Dun
Niffenegger, Audrey. Tidsresenärens hustru
En litterär nyårskaramell och en torr recension
Drottningen vänder blad av Alan Bennett är årets sista bok, och definitivt en av de trevligaste. Enligt the Spectator, och insidan av pärmen, "en roande godnattsaga för vuxna". Enligt mig mycket mer än så.
Det är en söt liten bok, bara 124 sidor, i ett format som får en att känna sig som om man borde läsa den med en sjal om sina späda, muslinklädda axlar i en fönstersmyg med utsikt över en engelsk park. Och den handlar om hur drottningen av England (fiktionaliserad, men fullt igenkännlig och mycket trovärdig) av en slump börjar läsa böcker och gradvis tappar allt intresse för sitt ämbete alltmedan hon inser vilken skatt litteraturen är.
Det är en mycket kärleksfull titt bakom ögonen på en magnifik och humorisisk huvuperson, och som litteraturintresserad eller bokslukare blir man mycket sympatiskt kliad bakom ögonen och smickrad genom hela historien.
Det är en bok som påminner mig om varför jag oftast hellre köper böcker än lånar dem. Jag vill stryka under och hundöra denna bok! Den är full att betraktelser över litteraturens och läsandets betydelse, svårigheterna med att vara, och hantera, olika sorters människor och mycket annat. Allt i fina formuleringar man vill minnas för att senare kunna plagiera.
Det enda jag ångrar är att jag läste den på svenska: genom hela läsningen skiner de mycket brittiska uttrycken som borde varit där igenom vad som verkar vara en alldeles utmärkt översättning och man bara längtar efter och saknar dem. Adlibris, here I come!
Det är en söt liten bok, bara 124 sidor, i ett format som får en att känna sig som om man borde läsa den med en sjal om sina späda, muslinklädda axlar i en fönstersmyg med utsikt över en engelsk park. Och den handlar om hur drottningen av England (fiktionaliserad, men fullt igenkännlig och mycket trovärdig) av en slump börjar läsa böcker och gradvis tappar allt intresse för sitt ämbete alltmedan hon inser vilken skatt litteraturen är.
Det är en mycket kärleksfull titt bakom ögonen på en magnifik och humorisisk huvuperson, och som litteraturintresserad eller bokslukare blir man mycket sympatiskt kliad bakom ögonen och smickrad genom hela historien.
Det är en bok som påminner mig om varför jag oftast hellre köper böcker än lånar dem. Jag vill stryka under och hundöra denna bok! Den är full att betraktelser över litteraturens och läsandets betydelse, svårigheterna med att vara, och hantera, olika sorters människor och mycket annat. Allt i fina formuleringar man vill minnas för att senare kunna plagiera.
Det enda jag ångrar är att jag läste den på svenska: genom hela läsningen skiner de mycket brittiska uttrycken som borde varit där igenom vad som verkar vara en alldeles utmärkt översättning och man bara längtar efter och saknar dem. Adlibris, here I come!
2008-12-15
Om vådan att läsa "kvinnoromaner"
Jag vet inte riktigt vad eminenta bokbloggaren La Bibliofille menade när hon sa att det osar kvinnoroman om Ninni Holmqvists bok Enhet, men jag är böjd att hålla med.
Jag har aldrig reflekterat över termen kvinnoroman förut. Nu vill jag skapa mig en egen definition med ledning av de bibliofilleska orden och mina egna observationer av nämnda bok:
Vad jag ser är till att börja med en prosa som ofelbart gör relationsdrama av de mest skiftande scenarion. Vidare sensualiserar man vardagliga aktiviteter (tänk formuleringar som "mina läppar slöt sig kring det kalla bla bla bla" om vartenda förbaskat glas apelsinjuice) och strör oprovocerat detaljerade samlagsscener över hela eländet. Det är dessutom ett evigt tjat om vad folk har på sig, vilka färger och texturer, och hur dessa får personerna att känna sig och uppträda.
Kvinnoromanens huvudperson "erkänner" undantagslöst en böjelse för gammaldags manlig, burdus, uppmärksamhet med en förtjusning som kommer sig av att tro sig ha sagt något förbjudet. Hon har också en benägenhet att inte bara benämna könsorgan över huvudtaget, vilket jag tycker är onödigt i allmänhet, utan dessutom att benämna dem "kön" (manligt) och "sköte" (kvinnligt), vilket jag tycker är obehagligt i synnerhet!
Uppriktiga ursäkter för de myckna kommaterandet, jag kan inte låta bli.
Vad skulle då skilja kvinnoromanen från det rena tantsnusket? Det skulle i så fall vara en underliggande handling som faktiskt erbjuder något nytt och intressant, eller i alla fall handlar om något större och mer allmängiltigt än kärlekshistorien mellan en fattig men ambitiös flicka och hennes bistre, tyst lidande officer. Shakespeares hemlighet av Jennifer Lee Carrell är ett annat, av mig nyligen inhämtat, exempel. Det är en deckare som borde handla om jakten på ett okänt originalmanuskript av Shakespeare, samt eventuella mysterier kring hans identitet. Men istället mer tycks handla om huvudpersonens "motvilliga" dragning till en "farlig" man och hur den "lyxiga" sidenblusen med djup urrigning som hon i vanliga fall aldrig skulle ha tagit på sig, får henne att känna ett slags hyperkvinnligt självsäker undergivenhet... eller nåt!
Andningspaus
Det är synd att Enhet lider av ovanstående fenomen, för det är en bra dystopi. Den är intressant framförallt för att det känns så nära och trovärdigt. Det är här och nu; Sverige, nutid; inget storebrorssamhälle i egentlig mening, inga naturkatastrofer eller utomjordingsangrepp har gjort jorden obeboelig. Istället rör det sig om ett väl fungerande och i stort sett lyckligt samhälle, mycket likt vårt eget, men ett som bara har plats för människor som bidrar till samhället enligt vissa stränga kriterier. Alla kvinnor över 50 och alla män över 60 som inte uppfostrar barn, är OS-medaljörer eller nobelpristagare, eller är riktigt köpstarka betraktas som onyttiga för samhället. Man menar att man gör dem en tjänst när man skickar dem till en lyxig institution där de ska få ynnesten att donera sina organ åt människor som bättre förtjänar dem. Kanske en undersköterska med fem barn? En "präktfia med präktiga ungar och ett tillväxtgynnande jobb"? - Bokens ord, inte mina, även om man kan tro det.
Det är jättespännande att få kika in i det enorma dockskåp där "vi" som samhälle stängt in de "umbärliga", och se hur de reagerar på sin situation. Det är konstnärer och intellektuella, individualister och olyckliga som aldrig velat eller aldrig lyckats bli del av en kärnfamilj. Jag fortsätter att läsa för att få reda på vad dessa vuxna människor reduceras till eller, mer förvånande, inte reduceras till av att tvingas agera labbråttor i diverse medicinska experiment; förlora det ena efter det andra av sina organ och sina nyfunna vänner samt bli nedlåtande behandlade av tjugo år yngre, höggravida, funktionärer. Jag läser på för att förbereda mig, för antagligen sitter jag där själv om 25 år.
Men läsningen störs gravt, vill jag påstå, av dessa eviga tantsnuskerier! Och effekten av att tvinga mig igenom de svåra partierna blir att jag till min stora fasa finner mig önska att boken vore skriven av en man! Kvinnoromaner är för mig således böcker med en egentligen bra och givande handling som med sin insmugna sliskighet får mig att glömma hur många underbara kvinnliga författare med förmågan att skriva allmänmänskliga berättelser det finns, och i andanom längta efter en manlig författare. Detta trots att jag vet att jag tycker lika illa om författare med ett klassiskt manligt tilltal...
Jag ska i alla fall be att få tacka Bibliofillan för inspirationen till en riktigt välgörande rant, även om hon kanske inte håller med om min definition.
Jag har aldrig reflekterat över termen kvinnoroman förut. Nu vill jag skapa mig en egen definition med ledning av de bibliofilleska orden och mina egna observationer av nämnda bok:
Vad jag ser är till att börja med en prosa som ofelbart gör relationsdrama av de mest skiftande scenarion. Vidare sensualiserar man vardagliga aktiviteter (tänk formuleringar som "mina läppar slöt sig kring det kalla bla bla bla" om vartenda förbaskat glas apelsinjuice) och strör oprovocerat detaljerade samlagsscener över hela eländet. Det är dessutom ett evigt tjat om vad folk har på sig, vilka färger och texturer, och hur dessa får personerna att känna sig och uppträda.
Kvinnoromanens huvudperson "erkänner" undantagslöst en böjelse för gammaldags manlig, burdus, uppmärksamhet med en förtjusning som kommer sig av att tro sig ha sagt något förbjudet. Hon har också en benägenhet att inte bara benämna könsorgan över huvudtaget, vilket jag tycker är onödigt i allmänhet, utan dessutom att benämna dem "kön" (manligt) och "sköte" (kvinnligt), vilket jag tycker är obehagligt i synnerhet!
Uppriktiga ursäkter för de myckna kommaterandet, jag kan inte låta bli.
Vad skulle då skilja kvinnoromanen från det rena tantsnusket? Det skulle i så fall vara en underliggande handling som faktiskt erbjuder något nytt och intressant, eller i alla fall handlar om något större och mer allmängiltigt än kärlekshistorien mellan en fattig men ambitiös flicka och hennes bistre, tyst lidande officer. Shakespeares hemlighet av Jennifer Lee Carrell är ett annat, av mig nyligen inhämtat, exempel. Det är en deckare som borde handla om jakten på ett okänt originalmanuskript av Shakespeare, samt eventuella mysterier kring hans identitet. Men istället mer tycks handla om huvudpersonens "motvilliga" dragning till en "farlig" man och hur den "lyxiga" sidenblusen med djup urrigning som hon i vanliga fall aldrig skulle ha tagit på sig, får henne att känna ett slags hyperkvinnligt självsäker undergivenhet... eller nåt!
Andningspaus
Det är synd att Enhet lider av ovanstående fenomen, för det är en bra dystopi. Den är intressant framförallt för att det känns så nära och trovärdigt. Det är här och nu; Sverige, nutid; inget storebrorssamhälle i egentlig mening, inga naturkatastrofer eller utomjordingsangrepp har gjort jorden obeboelig. Istället rör det sig om ett väl fungerande och i stort sett lyckligt samhälle, mycket likt vårt eget, men ett som bara har plats för människor som bidrar till samhället enligt vissa stränga kriterier. Alla kvinnor över 50 och alla män över 60 som inte uppfostrar barn, är OS-medaljörer eller nobelpristagare, eller är riktigt köpstarka betraktas som onyttiga för samhället. Man menar att man gör dem en tjänst när man skickar dem till en lyxig institution där de ska få ynnesten att donera sina organ åt människor som bättre förtjänar dem. Kanske en undersköterska med fem barn? En "präktfia med präktiga ungar och ett tillväxtgynnande jobb"? - Bokens ord, inte mina, även om man kan tro det.
Det är jättespännande att få kika in i det enorma dockskåp där "vi" som samhälle stängt in de "umbärliga", och se hur de reagerar på sin situation. Det är konstnärer och intellektuella, individualister och olyckliga som aldrig velat eller aldrig lyckats bli del av en kärnfamilj. Jag fortsätter att läsa för att få reda på vad dessa vuxna människor reduceras till eller, mer förvånande, inte reduceras till av att tvingas agera labbråttor i diverse medicinska experiment; förlora det ena efter det andra av sina organ och sina nyfunna vänner samt bli nedlåtande behandlade av tjugo år yngre, höggravida, funktionärer. Jag läser på för att förbereda mig, för antagligen sitter jag där själv om 25 år.
Men läsningen störs gravt, vill jag påstå, av dessa eviga tantsnuskerier! Och effekten av att tvinga mig igenom de svåra partierna blir att jag till min stora fasa finner mig önska att boken vore skriven av en man! Kvinnoromaner är för mig således böcker med en egentligen bra och givande handling som med sin insmugna sliskighet får mig att glömma hur många underbara kvinnliga författare med förmågan att skriva allmänmänskliga berättelser det finns, och i andanom längta efter en manlig författare. Detta trots att jag vet att jag tycker lika illa om författare med ett klassiskt manligt tilltal...
Jag ska i alla fall be att få tacka Bibliofillan för inspirationen till en riktigt välgörande rant, även om hon kanske inte håller med om min definition.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)